its hard
Hejdär, trevligt att du hittat in till min blogg.
Jag är en 15årig tjej som lider utav sjukdomen "depression" och har gjort sen förra sommaren. Lider fruktansvärt av alla symptom, hela tiden, varje dag. finns ingen dag som är bra. och har inte funnits på ett år nu. Kan inte ens förstå att jag lever här och nu men det är just för att jag är en sån stark person, and i will never give up. Jag har lärt mig att leva med min depression heltenkelt, vilket är bästa sättet att göra. För jag är så pass djuptdeprimerad så det är omöjligt och bara inte går att själv försöka ta sig ur den.. går till min psykolog 1 gång i veckan och tar även medicin i hopp om att bli bra och bli komma ur den. De värsta är att jag levt med min depression inom mig utan att ha berättat till någon på ett helt år hur jag känt men jag var nära på att göra självmord förra månaden och istället så bestämde jag mig att nu förfasen får det vara nog.. nu ska jag dela med mig av min ångest och fara inuti mig. Så jag berättade till mamma sedan fick vi tid hos läkare snabbt som blixten och så berättade jag om hur jag kände, då insåg jag att "jösses vad skönt det är att dela med sig av sina tankar och hur man känner sig". Att jag inte vågat gjort det tidigare var något jag ångrar stort eftersom jag mått dåligt och inte kunnat levt ett vanligt liv nu sen innan förra sommaren då jag var frisk och mådde hur bra som helst. Innan dethär var jag en superduktig fotbollsspelare, hon som alltid gjorde mål, som levde för fotbollen och som var som lyckligast på fotbollsplanen och med sina kompisar. Hon som även hade lätt att lära sig i skolan, MVG eleven och hon den ordningsamma och nogranna. Men sedan förra året då förändrades jag steg för steg. Jag fortsatte att spela fotboll men i våras beslutade jag mig för att sluta och sa till mina föräldrar att jag tröttnat eftersom dom då inte visste hur jag mådde. Dom fick en stor chock och det fick min tränare och alla i laget också men det var bara att acceptera det. Jag började känna mig hängig och visste inte riktigt ens vart jag var då jag spelade fotboll. Frågade mig själv: "vad gör jag här, varför är jag här" helt förvirrad.. Var helt borta och kunde inte få kontroll över mig själv vilket gjorde att jag blev en dålig fotbollsspelare helt plötsligt. Tränarna blev förvånade och märkte att det var fel på mig. Ställe mig frågan flera gånger. Jajaja så de la jag av med. Och mina lärare märkte också att jag förändrats och märkte nåt fel på mig eftersom jag nu då jag mått/mår såhär sjunkit rejält från en suverään skolelev till en IGvarning elev. Och även mina kompisar märkte förändring på mig, från en social till en osocial och ledsam tjej. Alltså jag var alltid social, glad hela tiden, rolig osv förut. Lyssnade alltid och fanns alltid där för mina vänner. Men förändrats från det till en tjej som mest är tyst, som är så inne i sig själv så hon inte vet att hon är med sina vänner, hon som aldrig är glad och ser glad ut oavsett om hon gör det hon engång alltid älskat och tyckt vart skitkul..har inte heller kunnat lyssna och fokuserat mig på mina vänner utan dom har tyckt att jag varit en dålig vän på sistonde också för jag har massa egna problem inuti mig så jag inte kan fokusera och hjälpa dom och stötta dom från sina.....Det har tyckt och tycker jag är sjukt tråkig. Men det är så skönt nu när jag berättat för då vet mina vänner, mina närmaste att jag verkligen förändrats av en andledning, just för att stackars jag blivit deprimerad. Mina hormoner i kroppen hänger heltenkelt inte med....Händer mycket nu, börjar bli vuxen så. Så vissa lider av detta och det är fruktansvärt. Jag hatar allt. Mitt liv. Har ingen aptit heller och är aldrig sugen på mat/godis eller någonting. Har sömnproblem. Känns som om jag är i en bubbla och det är folk runtomkring mig men att jag står still och inte finns där, som en dröm. Är så insatti mig själv bara och helt lost, helt försvunnen själ. Har ångest och tänker på min andning vilket är sjuktjobbigt, jag måste liksom påverka min andnings rytm för att jag tror att jag inte kan andas om jag inte fokuserar, koncentrerar och tänker på den. Har svårt att tänka på annat pga. detta. Är inte intresserad av nåt heller. Inte killar, jag som vart den där tjejen som alltid tänkte på killar förut. Har koncentrationsvårigheter och dåligt minne som aldrig förr. Tänka sig att jag kämpar och sliter genom alla mina symptom varje dag. Lider utav detta. Aldrig vart med om värra i hela mitt liv. Mådde så bra förut. Men jag kämpar och tänker inte ge upp! tänka sig om jag blir bra snart igen och mår bättre. tänka sig om jag dör nu, vad jag kommer missa i livet. Har gått egenom detta i lite mer än 1 år, hela tiden, ingen stund som är bra. Men jag lider hellre nu för ihopp om framtiden. Japp...
Det är fan inte lätt när det är svårt
Duktiga om ni pallade läsa hela min text.
Bestämde mig för att skapa en blogg nu för det är så skönt att dela med sig om hur jag man och slippa hålla allt inom sig det har jag märkt då jag går till psykologen osv, och för att det kanske finns andra som läser detta som känner som jag, som gärna kan kommentera då och fortsätta läsa denna blogg. Alla är välkomna! Kommentera jättegärna, vad tusan ni vill, om ni känner nåt som jag eller ja vad ni vill somsagt. Kommer blogga lite då o då. Kramar till er
PALLA
orkade läsa hela tin text faktiskt, och jag är också deprimerad och känner samma som du. tänker också på andningen men undviker för den flytar automatiskt så de har hjälp att tänka så försök de du med. kommer lätt följa din blogg, ser framemot fler inlägg,<3
jag har tidigare i livet vart deprimerad i en långperiod och känt som du men det kommer bli bra, jag lovar dig! lycka till då :)
hejhej! allt bra? :D
okeey. Allt kommer bli bra ska du se! <3
jo det är fint med mig (:
kram
du kommer göra det en vacker dag.
kram <3
Lycka till vet inte direkt hur jag kan hjälpa dig för vad jag än säger hjälper ju säkert inte. Men hoppas det blir bättre , såg nyss en film som hette : charlie burlett där man såg en självmordsbenägen kille och då hjälpte den här charlie honom då , och de han sa tyckte jag var bra iaf men jaa det kanske inte direkt hjälper dig men ändå <33
oj hoppas det blir bra.
o ja, det är svårt men man ska vara tuff o stark.
o vi alla är starka, om vi vill
hoppas allt löser sig!
oj, läste igenom texten. jag blir deppig bara utav det. hoppas det blir bättre snart, det värsta som finns är depp perioder! :/
Gå till botten med det här hörru! Vad har du för anledningar till att vara depriemerad? Jag tror inte det blir bättre av att du bloggar om din depression, skriv en dagbok istället, för ifall du ångrar någonting du skrvit går det inte att ta bort, det är fast där för alltid och istället för att bara sitta där och va ledsen gör något åt saken! Testa gränser, ät så mkt att du spyr (även fast du inte är hungrig) skrik för full hals på en öde äng! Jag vet inte, bara bryt mönstret. Jag har själv varit depremerad men en ganska kort period, och vet du vrf jag kom över det? Jag stod på egna ben och gjorde allt vad som krävdes! Hoppas mina tips hjälper och lycka till med livet, kram <3
läste igenom texten, hoppas det blir bättre kramar
Hej, känner igen mig i det du skriver! Var själv den som gjorde mål på planen och var den som var bästa fotbollsspelaren! Men jag slutade för att jag hade fått problem med min andning men det var bara i mitt huve som allting hände. Har haft ångest sen jag gick i 6:an och går nu i 8:an. Jag gick till BUPP men det var ett helvet blev faktiskt sämre. Svimade en gång på ett apotek och var rädd att det skulle hända igen så jag hade min mamma i skolan under halva 6:an till halva 7:an. Var också sjukskriven i en månad från skolan. För mig var det tvärtom med betygen. Jag rent av sög när jag gick i 5:an var alltid sur och ville inte jobba på lektionerna jag retade och mobbade andra! Jag var den tuffa tills allting vändes uppochner. jag blev den tysta och den mindre coola tjejen. då fokuserade jag mer på skolan eftersom jag inte hade några vänner. så det gick mycket bättre och då jag faktiskt insåg att jag var bra och att jag bara var barnslig som inte jobbade på lektionerna förr. Jag lider av att vara allmänt smal för mina föräldrar var det. Jag har ingen sjukdom eller anaroxi. är bara smal och äter som en häst. Men jag kan inte gå upp i vikt så är det bara. Har alltid kört min egen stil. det var ett tag den som alltid alla tryckte ner mig. Men sen bestämde jag mig för att jag inte skulle vara den tjejen som var tyst bara för att jag hade ångest. Jag skulle bli den alla ville hänga med. Jag tar medecin varje morgon och mår 1000 gånger bättre än vad jag gjorde förr. Kan åka buss, kan vara i skolan själv utan min mamma. kan sova hos kompisar. allt som alla andra tonåringar gör. Man kan säga att jag nästan är mig själv igen! Har lite problem med att jag är smal och har blivit retad men jag låter ingen trycka ner mig tbx till det helvetet jag var i förr. Skiter i om folk slänger nån elak kommentar för dom har bara inget bättre för sig asså. Har massa kompisar nu som älskar mig och min familj älskar mig. Var ett tag jätte deprimerad och ville bara inte leva. Men jag lyckades och idag står jag stolt upp på min egen lilla trappa och påväg att lyckas ända upp till toppen! Så ge inte upp, det är verkligen värt allt när man väl står där uppe asså. det är en fantastisk känsla och så jävla häfftigt att man klarat sig igenom allt det jobbiga. har skrivit några fåtal inlägg i min blogg om ångest och håller på att skriva en bok, när en författare sett mina inlägg om ångest. Lyckas jag så vet jag att du lyckas ;) btw jag är 14..
Kramar My Liljedal -missys.se
ÅH stackars lilla! hoppas du blir lycklig snart igen, håller tummarna. fortsätt kämpa du är grym som gjort det över 1 år. kram<3
Jag läste allt men en fråga kvarstår... Varför är du deprimerad? Det kan vara svårt att veta, jag har en magtarmsjukdom och jag vet inte varför jag är stressad och får ont i magen alla gånger... Men är det inga tankar som poppar upp i huvudet och säger "kanske är det därför". Det är svårt att försöka sätta sig in i situationen om hur du mår. Jag vet att jag var väldigt deppig när mitt ex och jag gjorde slut och han hade ny efter två dagar men samtidigt utnyttjade mig för sex. Jag mådde hemskt men det kom jag över... Livet går vidare och man måste försöka se framåt och se ljust... Jag skrev långa texter om hur dåligt jag mådde, tyvärr har dem försvunnit från datorn :( Men det hjälpte mig! Kanske bör du testa det? En mer personlig text som tex i dagbok... Man vill inte skriva allt på en blogg. Bara för det regnade igår behöver man inte blunda för solen idag, kram <3
sv. Tack för att du kikade in!
oj, jag läste allt och det jag tänker nu är att jag tycker det är jättebra att du inte ger upp som sagt!
Det är verkligen starkt gjort och jag hoppas att det kommer bli bra till slut.
Kämpa på!
Kram
läste hela texten, och är själv deprimerad, men försöker hålla det utanför min blogg, fast har en annan jag skriver allt jag känner osv, riktigt jobbigt har vart såhär i nästan hela mitt liv men har inte vågat sagt till någon, har dessutom också försökt mig på självmord skär mig osv för att jag mår så dåligt, fått ätstörningar, jaa allt, försöker verkligen kämpa men eftersom jag haft såhär i nästan hela mitt liv är det riktigt jobbigt, men hoppas du lyckas och ser ljuset snart ge aldrig upp!
Läste såklart hela texten och blev berörd av det du skrev... Jag vet ingenting om dig, jag känner inte dig, men det enda jag kunde tänka på när jag läste var att Gud älskar dig. Jag vet inte om du är troende eller inte, eller hur du ser på någon relation till Gud. Men jag ville bara att du skulle få reda på det. Att Gud älskar dig, otroligt mycket!
Jag lyssnar gärna, du får gärna skicka ett mejl om du vill det :) kram!
hej jag är också deprimerad , men vi måste försöka kämpa , och hitta någor som glädjer oss , även när det är svårt :/
NY BLOGG NU, KIKA IN DÄR ISTÄLLET:
http://tankarhitodit.blogg.se
